När Daniel Rytz skriver om cykeljournalistik så får jag tillfälligt täcka upp med lite prylbloggande.

På crossfronten kan vi konstatera att hösten närmar sig och det är hög tid att se över materialet som ska slipas ner under CX-cupen. Delarna till det nya projektet strömmar in och igår hämtade jag den här lådan på Posten.

Är ni med nu så räknar vi: 1-2-3-4 ramar.

Min glädje och iver över själva uppackningen kom dock av sig då en av grannarna hastigt närmare sig med ett kollegiblock i handen samtidigt som jag, likt ett barn på julafton, laddade för att pulverisera emballaget ute i solen. I lådan – fyra glödheta crossramar, i nyllet – en förfrågan om styrelseuppdrag i bostadsrättsföreningen. Jag ser det som ett tydligt bevis på naturens förmåga att skapa balans mellan olika system.

Tävlingarna i höst/vinter kommer att köras på Ridley X-fire, en helcarbonram i ny design för 2010. En 52:a vägde in på 1 300 gram inklusive alla otäcka aluminiumbeslag; växelöra, vajerstopp och vevhushylsa. Efter en okulär besiktning vill jag påstå att finishen är den bästa jag sett på en crossram. Otroligt fint lackjobb. Det råa, bredflätade carbonmönstret känns inte alls 2004, utan är bara riktigt läckert. Enkla linjer och snygga loggor.

Styrrör och vevlagerhus är vackert överdimensionerade, på gränsen till biffiga, och övergången mellan överrör och övre bakre kedjestag ger nästan en tår i ögat.

Gaffeln är något av det fetaste som skådats. Väger 60 gram mer än föregångaren och ser vansinnigt styv och stryktålig ut.

Projektet kommer såklart att följas upp här i B-loggen med massor av bilder och vinklade utläggningar. Till slut kommer ingen annan ens vilja starta i cupen utan jämförbar teknisk prestanda. Och därmed är taktiken avslöjad inför hösten.

Ur högtalarna just nu:
Alicia Keys – Empire State of Mind