Efter en riktig kanondag på Sollerön i fredags vaknade vi på hotellet i Mora på lördagsmorgonen och visste inte vad vi skulle göra. Ett tillstånd som är lika okänt som skrämmande för oss båda. Så vi tog en stärkande sovmorgon och därefter frukostbuffé, vred om bilnyckeln och körde dit näsan pekade.

Vi hamnade i Lindvallen och tog in på Fjällgården där vi fick övernattning och frukost för några hundralappar. Monterade ett par löparskor på fötterna och (jag) lade en vansinnig rutt upp på fjället, via en svart pist längst söderut i systemet.

Man börjar alltid med den längsta och brantaste pisten, så att man vet om anläggningen är rätt dimensionerad för löpbehovet.

Vad som såg beskedligt ut på håll visade sig emellertid vara en hyfsad utmaning och forceringen genomfördes som en 20 minuters tröskelintervall. Man kan sammanfatta underlaget som svårbearbetat, stenigt och surt. Allt som var, eller påminde om växtlighet, var i själva verket bottenlöst träsk som slukade både sko och ben. Det som på håll såg ut som stenar var i verkligenheten klippblock som krävde klättring snarare än löpning.

Efter pist och pust fortsatte vi längs skoterleder på Lindvallens rygg bort till Snögubberestaurangen och en kaffekopp senare lade vi kurs mot Högfjällshotellet. Leden gick över myrar och träsk på träspång, ett otroligt inspirerande och skiftande landskap att träna i. Vid Gammelgården anslöt vi till asfaltsvägen mellan Tandådalen och Lindvallen och avslutade med en enkel utförslöpa på fyra kilometer hemåt.

Här fann vi rester av ett större sällskap som trampade snett 1983 och gick mossens grymma öde till mötes. Ett litet felsteg av människan, ett stort tillskott för den biologiska mångfalden.

Detta lilla äventyr gav sådan oerhörd mersmak att söndagen inleddes på samma sätt. Med start uppför Gustavbacken och en längre vändbana längst upp på fjället, 900 möh och en utsikt på flera mil. Att hålla igång ett par timmar var inga bekymmer och om inte jobbet väntat på måndag morgon hade vi nog sprungit omkring där uppe än.

Detta tilltag rekommenderas starkt för den som har vägarna förbi Sälen sommartid. Bara att dynga på uppför någon av backarna och ansluta till det stora, markerade skoterledsnätet på fjället. Berätta aldrig för någon vart ni ska och ta för guds skull inte med någon kompass, förstärkningsplagg eller mobiltelefon. Frihetskänsla måste få kosta lite.

Skoterled eller järnvägsövergång?

På väg hem i bil stannade vi till vid Vasaloppsstarten och promenerade uppför första backen till loppets högsta punkt. Så nu vet man hur lång den är, ifall man skulle få sådana dumheter för sig.